Äntligen skulle Cathrine gå ut själv på en promenad i skogen. Hon hade haft svårt att gå efter kejsarsnitt.
Innan hon gick tjatade jag om att hon skulle ha broddar på sig, men min fru är enveten.
Efter 10 min ringde hon helt förstörd och sa att hon hade brutit armen, jag trodde hon skojade först.
Jag fick slänga på mig kläder och springa ut till ängen där hon låg, när jag kom fram pratade Cathrine med 112 och ambulansen var på väg. Jag ringde pappa som åkte gem till oss och passade barnen tills ambulansen kom.
Jag stannade hemma hos barnen och min pappa hängde med till akuten.
Det visade sig att armen var av.
Julfirandet kom av sig en aning. Men framåt fem tiden dök hon upp igen, så vi fick lite jul ändå.
Nu började jag inse att detta blir ingen dans på rosor, två fyrveckors bebisar och en fru som inte kan göra någonting.
Men det viktigaste är att Cathrine lever, det kunde gått riktigt illa, tänk om hon inte hade fått fram sin telefon eller hade slagit i huvudet i isen.
Nu har det gått några dagar och det är en pärs, upp var var tredje timma och mata två småttingar, blöjbyten till förbannelse, duscha och klä på sin fru. Det är tur att både jag och Cathrine har underbara föräldrar som hjälper oss, annars hade jag nog legat på psykakuten nu :)
Skickat via Blogsy
Oj, allt på en gång, måste ha varit riktigt fullt upp! Tur att ni har viss stöttning från föräldrar också.
SvaraRadera